Om filmen

Utgångspunkten för att göra Odjuret var att vi läste om ett dubbelmord på Hallandsåsen 2004, där två unga kvinnor mördades av två unga män. Vi drabbades av händelsen och de fruktansvärda handlingar som hade utförts. Vi ville göra något på ämnet, men visste inte vad eller hur.

Vi drog på det, gjorde annat, andra filmer. Fyra år gick. Ilskan fanns kvar. Nyfikenheten. Och en tveksamhet. Varför? Vad är meningen med att ägna tid åt mord och ondska? Sen bestämde vi oss. Vi ville veta. Vi ville drabba. Vi ville komma med svar.

Vi började om från början, skapade fyra karaktärer, och provspelade rollerna samtidigt som vi skrev. Vi ville ha okända ansikten, folk som låg nära sina karaktärer, som kunde förstå vad vi ville göra och manuset blev färdigt först när alla skådespelare fanns på plats. Sen fick karaktärerna eget liv, där vi fick följa med på åkturen. Det viktigaste var att det skulle kännas ärligt och äkta. Vi förflyttade oss från Malmö, tillbaka till våra rötter i hålorna utanför Helsingborg, och sen vidare ut på landet, till glesbygden långt ifrån Änglagård och Masjävlar, bortom invandrartäta förorter, till en arbetarklass som media sällan skriver om. Vi hamnade på bortglömda och hopplösa platser där människor är fattiga, frustrerade och isolerade. Där det är vackert till ingen nytta.

En titel växte fram: Odjuret.

Två år senare sitter vi och ljudmixar Odjuret och ser scenen när Kim slår in huvudet på Ylva. Scenen går på repeat. Vi diskuterar hur kladdigt ljudet ska vara. Martin tycker att det är för mycket, ”för Hollywood” medan Emil hävdar att det måste låta så när man slår sönder en skalle. För så är publiken van vid att höra det. Annars kommer det inte låta ”verkligt”.

Emils tjej kommer in i studion och hamnar mitt i scenen när Ylva blir sönderslagen. Efter en stund släpper hon hans hand.

Efteråt när vi står i snön utanför säger hon: ”Men vad är det för mening med det?”

Emil har inget svar. Bara en känsla av att vi har ägnat två år åt en väldigt mörk sida av oss själva.

Filmen är färdig. Vi hade en förhoppning om att närma oss ett ”varför”, och att på något sätt få förståelse för varför vi fascineras av onda handlingar. Men tveksamheten är tillbaka. Varför vill vi förstå ondska? Varför kräver vi förklaringar? Vad ska vi få ut av att förstå?

Vi tycks inte kunna enas.

Biografer

Stockholm (Rio och Saga)
Göteborg (Roy och Capitol)
Uppsala (Fyris)
Västerås (Elektra)
Malmö (Spegeln)
Lund (Kino)
Helsingborg (Röda Kvarn)
Halmstad (Röda Kvarn)
Ängelholm (Röda Kvarn)
Höganäs (Saga)

Teasers

Intervju med Regissörerna

Martin
För mig är det självklart: Människan är grym, och därför är också grymhet mänskligt. Om vi fördömer onda handlingar och försöker besegra dem, så fördömer vi hela mänskligheten, vilket bara kommer leda till att vi för in ännu mer ondska i världen.

Emil
Hellre fördömer jag hela mänskligheten än att låta orättvisan styra vårt samhälle. Jag står inte ut med tanken på att oskyldiga människor blir mördade medan mördare kan komma undan utan några konsekvenser. Det är fel på alla plan.

Martin
Fast jag tror inte att någon människa kan vara ansvarig för sina handlingar, eftersom vi alla är offer för omständigheter vi inte kan kontrollera. Att Kim blir en mördare grundar sig i arv, klass och miljö.

Emil
Så du menar att vi inte har ansvar för våra handlingar? Blir inte det som att odla en kultur där vi säger: Mörda och våldta, ljug och stjäl och tänk aldrig på någon annan än dig själv. Det är inte ditt fel, du är inte ansvarig för något, det är samhället som gjorde dig till den du är! Det betyder ju att ingen människa kan välja rätt och att inget kan bli bra!

Martin
Men det är ju precis så det är. Är du uppväxt i fattigdom, i närhet till kriminalitet så är risken större att du också kommer att bli kriminell.

Emil
Men en större risk eller ett arv rättfärdigar aldrig en ond handling. Jag tror att vi gör val och för mig handlar ondska om just beslut. Inför varje handling har vi ett val att göra ont eller gott. Jag tycker att vi har en plikt att övervinna det onda, det omedvetna, som vi har inom oss och som pågår runtom oss. Det tycker inte jag är för mycket begärt.

Martin
Men om alla människor är ansvariga för sina handlingar är du då ansvarig för att du blir mördad också? ”Du kunde valt annorlunda?” Jag tycker det är en förolämpande och degraderande tanke att det skulle vara enkelt att välja ”rätt”. Och jag tror det är just detta tankesätt som utlöser Kims vrede i filmen. Att det går att be om förlåtelse, gå vidare och börja ta ansvar för sina handlingar. Jag tror att just denna tanke gör honom till mördare.

Emil
Den värsta tanken tycker jag är att du inte kan välja, att det är kört redan från början. Det är en cynisk tanke som skulle få mig att sluta andas om jag släppte in den i mitt hjärta. När det handlar om Kim tror jag att han inte orkar välja rätt längre. För det är jobbigt att välja rätt. Det finns alltid enklare val. Så han bränner broarna. Han gör så att det är omöjligt att vända tillbaka, omöjligt att bli förlåten. Han tar den enkla vägen och gör sig själv till ett offer.

Martin
Men det som är rätt för dig kan ju vara fel för någon annan.

Emil
Det är sant! Men att prata med stora ord kräver förmågan att förlåta alla handlingar som du kan tankas utsättas för! Att du omfamnar mördaren till dina barn... Eller så säger du att det är orättvist, fel och ont! För mig finns det finns inga anledningar eller omständigheter som gör onda handlingar okej. Jag är en djupt troende person men jag pissar på religiös ondska. Och jag pissar på politisk ondska. Jag tror bara på medvetenhet och på en kultur att odla medvetenhet i sig själv. Och det kommer vara svårt att välja rätt.

Martin
Så vad är då svaret? Vad är meningen?

Emil
Det finns ingen mening med ondska. Det är enbart meningslöst och värdelöst. I alla fall i detta livet. Men kanske kan vi se meningen i vårt nästa liv när vi får ta konsekvenserna av valen vi gjorde i vårt tidigare liv. Det är den enda tröst jag kan hitta.

Martin
För att förstå vad ondska är tror jag att vi måste börja fatta att det är oss själva vi pratar om. Att vi alla är kapabla till att utföra onda handlingar. Det tror jag kan framkalla en medvetenhet. ”Jag är en mördare! Jag kan mörda! Jag vill inte mörda, men en del av mig bär på kraften att utföra handlingen.”

Emil
Visst, jag kan tänka på tusen situationer som skulle göra mig till mördare: Men tar man beslutet att göra ont, att handla utan medvetenhet, så är det ett aktivt val och då får man ta konsekvenserna av sitt beslut och stå till svars för det. Vi kan aldrig försonas med ondskan, eller acceptera den. Jag tror inte ens att man ska försöka hitta en mening. Då rättfärdiggör vi den. Ondska blir något ogripbart och mystiskt, något fascinerande.

Martin
Men erkänn att ondska är fascinerande.

Emil
Nej, ondska är bara dåligt.